VERHALEN VAN
KOSTERBORN

PUTTE JOHANDER

“Ik was een klassieke badder”

In deze interviewserie ontmoeten we inwoners van Koster en horen we hun verhalen over de Kostereilanden. Nu is het de beurt aan Putte Johander, een vaste muzikant die onder andere Öljud Studio op Nordkoster runt.

Hij is net terug van een tournee in India, maar Putte Johander heeft het voor elkaar gekregen om in een paar dagen zowel een concert als muzieklessen te geven. Hij lacht er zelf ook een beetje om. Hij landde in Oslo enkele uren voor de Luciavoorstelling, om zes uur 's ochtends. Nu, een paar dagen later, zit hij met een kop koffie in de keuken bij Vettnet. "Soms denk ik dat het fijn zou zijn om thuis te komen van het werk en klaar te zijn." Werk en interesse vloeien in elkaar over. Maar spelen is voor mij het allerleukste.

En hij speelt al bijna zo lang als hij zich kan herinneren. Eerst piano, dan ukelele, gitaar, elektrische bas en contrabas. –Ik begon op zevenjarige leeftijd bij het jongenskoor van Stockholm, daarna ging ik naar de koorschool, maar dat was niet mijn muziek. Ik kon het liedje niet verbinden met de muziek die ik wilde maken. Ik leerde dat voor het eerst op de middelbare school, in mijn eerste band, Ukulele Killers.

Putte lacht bijna de hele tijd breed als hij over muziek praat, en er wordt dan ook veel over muziek gepraat. Als kind speelde hij basgitaar in de prog/rockband van zijn vader. Vervolgens ging hij naar het Södra Latins gymnasium in Stockholm, met de basgitaar als hoofdinstrument. –Toen begon ik doelgericht te oefenen en raakte ik geïnteresseerd in jazz.

Tegelijkertijd ontstond de droom om met muziek te werken, maar hij wist niet hoe. - Ik heb nog een paar dagen voor de boeg, ten goede of ten kwade. Ik had dus geen grote plannen over wat ik voor de kost zou doen of hoe ik de kost zou verdienen, zegt hij.

Een zomers eiland

Het gaat tot nu toe goed. Ondanks het gebrek aan plannen volgde Putte hetzelfde pad als veel andere jazzmuzikanten, onder andere via een muziekopleiding aan de universiteit in Kopenhagen. Tijdens het vijfde jaar van zijn opleiding woonde hij veel in Stockholm met zijn huidige vrouw Johanna. De weg naar het werken met muziek is zelden eenvoudig. –Een voorwaarde om als jazzmuzikant je brood te kunnen verdienen, is dat je in veel bands speelt, zegt hij.

Dat alleen al kan overweldigend zijn. Bovendien spelen de bands zich niet in dezelfde stad af. Of zelfs in hetzelfde land. Tijdens zijn laatste jaar muziekopleiding speelde Putte in bands in Kopenhagen, Stockholm en Oslo. Maar uiteindelijk verhuisde hij ver weg van het stadsleven en belandde hij bij Vettnet op Nordkoster. Putte was als kind al met zijn familie op Koster geweest, maar kende het eiland alleen vanuit toeristisch oogpunt. –Ik heb er nooit bij stilgestaan dat hier mensen woonden. Ik was een echte strandganger, voor mij was het een zomers eiland. Ik had nooit gedacht dat ik hier zou wonen totdat ik Johanna ontmoette.

Ze wonen nu naast het huis van Johanna's ouders. “Ik voelde dat ik heel hartelijk werd ontvangen, maar ik ben ook getrouwd in een priesterfamilie”, zegt hij lachend.

De kinderen zijn hier te zien

Hij heeft ook geen problemen gehad met het aanpassen aan de verandering van zijn omgeving. Putte groeide op in Fruängen, buiten Stockholm. Van buitenaf lijkt het misschien een botsing van plaatsen. Het is er misschien te rustig om buiten het seizoen vanaf de boot bij Västra Bryggan door het bos te wandelen, maar hij is het daar niet mee eens. - Het is er rustig en fijn.

Hij ziet ook veel voordelen in het feit dat kinderen hier opgroeien. –Hier is rust en stilte, en de kans is veel groter dat je gezien wordt en een plekje krijgt op een kleine school. En de flexibiliteit die dat met zich meebrengt, dat oudere studenten de jongere studenten helpen. Ook kunnen de sociale omstandigheden beter zijn dan in grotere klassen.

Putte's kinderen hadden de basisschool al afgerond voordat de Kosterschool werd gesloten en hij is blij dat Koster mensen heeft die zich inzetten voor de ontwikkeling van de maatschappij. –Ik was erbij betrokken toen de kinderen op school zaten, maar nu niet meer. Maar het is positief dat anderen zich ermee bemoeien. Het kan niet lang duren voordat het tij keert.

Eilandgeluid in de tuin

Wonen op Koster kent geografische beperkingen. Putte kan niet langer op korte termijn optredens aannemen, zoals toen hij in Stockholm woonde. Maar de verhuizing heeft ook nieuwe kansen en creatieve oplossingen gecreëerd. Tegenwoordig geeft Putte basles in Noorwegen en hij speelt nog steeds, maar niet meer zo veel. De drie bands bestonden oorspronkelijk uit acht bands, maar zijn nu verdeeld over vijf bands en één duo. Zijn Öljud Studio bevindt zich ook op het perceel in Vettnet. -Het interesseert me al sinds ik een kind was. Ik had een kleine portastudio, een bandrecorder met vier kanalen, en ik vond het altijd leuk om in de studio op te nemen. Toen we hierheen verhuisden, dacht ik dat het een goed idee zou zijn om een studio te hebben waar mensen naartoe konden komen, zodat ik niet zo ver hoefde te verhuizen.

Het was vanaf het begin niet de bedoeling om de studio commercieel te runnen, maar hij heeft het geld dat hij kreeg gebruikt om de studio uit te breiden met meer en betere apparatuur. De studio bestaat uit een grote opnameruimte, een kleinere controlekamer en een aangrenzende caravan die als opnameruimte dient en met de andere ruimtes verbonden is. Naast de locatie is Öljud Studio ook aantrekkelijk vanwege de Koster-omgeving. -Degenen die hier zijn geweest, zijn er dol op. Gewoon hier zijn, zonder afleidingen. Ik vind dat ze erg geïnspireerd zijn door de plek. We hebben hier bijeenkomsten met het publiek gehad, waarbij de bands inzicht kregen in hoe het er op de locatie aan toegaat en dit hebben ze in hun proces verwerkt.

Festival in de herfst

Een aantal van de muzikanten die hier komen, hebben de residentie gekregen die Putte op initiatief van Maja-Karin Fredriksson en Erik Johansson heeft opgericht. Via het Zweedse Agentschap voor Culturele Ontwikkeling krijgen freelancemuzikanten de tijd om liedjes te ontwikkelen en op te nemen in Öljud Studio. De huisbands treden ook op tijdens het Koster Kunst- en Muziekfestival dat elk najaar plaatsvindt. Putte's rol in de studio omvat veel meer dan alleen het praktische deel van een opname. Eveneens belangrijk is dat de muzikanten zich ontspannen en niet gestrest raken. –Ik heb het zelf meegemaakt, de tijd tikt, het kost veel geld en er zit een onbekende persoon in de controlekamer te luisteren. Het is ontzettend belangrijk dat er een ontspannen sfeer heerst en dat je probeert een creatieve flow te bereiken.

Putte heeft zijn levensstijl aangepast en ontwikkeld sinds zijn verhuizing naar Koster en draagt ook buiten het seizoen bij aan een levendige muziekscene. Is er iets wat hij mist? - Huisvesting zodat mensen hierheen kunnen verhuizen, mensen die midden in hun werkende leven zitten en met wie ik kan samenwerken. En een concertzaal, voegt hij er lachend aan toe.

HELENA VAN BOTHMER

“Det sa Tjoff bara!”

I denna intervjuserie får vi möta Kosterbor och ta del av deras berättelser om Kosteröarna. Nu har turen kommit till Helena von Bothmer som driver Kosters Trädgårdar.

Helena sätter sig bekvämt på ett fårskinn på sitt kontor.

Hon har precis kommit hem från två veckors retreat på ett zenbuddhistiskt center i Frankrike. “Hem” är fortfarande, sedan drygt 30 år, huset på Sydkoster. Men 2021 bestämde Helena och Stefan sig för att sälja det och Kosters Trädgårdar. Processen är inte avslutad, men båda vet att de vill stanna kvar någonstans på öarna. –Det är en kraftplats. Naturen är så stark för mig här ute. Det är så privilegierat och tryggt här.

På vägen hem från Frankrike tog Helena tåget via Nederländerna. Där hölls ett möte för ett samarbetsprojekt mellan olika europeiska öar som står med liknande utmaningar som Koster; hög turism på sommaren men få helårsboende. Det är dessa hållbarhetsfrågor hon har landat i, eller återkommit till om man så vill. Kanske har de egentligen funnits där hela tiden, men lite bakom kulisserna till arbetet på den permakulturinspirerade platsen Kosters Trädgårdar. Social hållbarhet är inte lika synlig och konkret som grönsaksodling. Men så är det inte heller bara konkret grönsaksodling som har intresserat henne.

En världsmedborgare

Större delen av Helenas uppväxt bodde familjen utomlands eftersom hennes pappa arbetade som ingenjör i olika länder. Redan under uppväxten fick Helena ett intresse för världen och människor, hon blev lite av en världsmedborgare. När hon var i övre tonåren bodde familjen i Liberia. –Mamma var frivilligarbetare för Röda Korset där. Jag fick upp ögonen för att “aha, det är såhär man gör” inte “såhär kan man göra”.

Efter gymnasiet reste Helena med en kompis till Calcutta och jobbade hos Moder Teresa. –Jag ville bidra, men insåg när jag kom dit att jag inte kunde bidra med någonting, bara lära. Nunnorna var fantastiska. Det jag kunde göra var att vara medmänniska och till exempel leka med barn eller hålla en döende människa i handen.

När hon kom hem kände hon att det enda vettiga att göra var att jobba med naturen, så hon utbildade sig till agronom. Detta var i mitten av 80-talet, Helena säger att man började förstå lite om miljö, men skrattar åt hur lite man visste då.

Mötet med permakultur

Resan till Indien gav Helena perspektiv på saker och hon funderade över vad hon vill göra.-Jag var trött på kapitalismen och västvärldens framfart.

Efter utbildningen stannade hon kvar i Uppsala och hade träffat Stefan. Tillsammans med några vänner drömde de om att lämna stan. I huvudet hade de bilden av den röda stugan på landet i något som liknade en ekoby. Stefan och Helena åkte till Findhorn i Skottland för att gå en byggkurs, men blev intresserade av hela samhället och på vilka grunder det byggts upp där. –Där såg jag en film om permakultur och kände direkt att det är detta jag ska göra. Det sa “Tjoff” bara!

Hon ville inte bli rådgivare till lantbrukare, som många andra agronomer. Permakultur är ett designverktyg som handlar om att försöka forma hållbara samhällen efter de lokala behov och resurser som finns. När hon kom hem gick hon med i föreningen Permakultur Sverige som precis hade börjat födas fram. –Sedan dess har jag ägnat mig åt det. Jag åkte till Danmark och gick en grundkurs i permakultur -91, och hade Benjamin med mig i barnvagn. Nu är det så många permakulturställen i Sverige att jag inte känner till alla, det är jättekul.

Vägen till Koster

Tillsammans med Stefan började hon skissa på framtiden, var de skulle bo och göra. –Vi ville flytta från stan, men visste inte vart. Vi gjorde listor med vad som var viktigt som omgivning, vattenkvalitet och vind, och poängsatte platserna. Vi reste runt i Sverige, och sedan också i världen.

De tog med sig sonen Benjamin som var knappt ett år och wwoofade, arbetade på olika gårdar mot mat och boende, i Australien, Nya Zeeland, Hawaii och USA. Efter åtta månader kom de tillbaks till Uppsala och fick dottern Siri. Bostadsletandet var inte slut och de hade fått tips om Koster. Stefan åkte hit först för att reka och Helena hade sedan tidigare fått en bild av öarna. –Jag hade hört ett radioprogram på 80-talet att man sökte folk som ville bo på Koster. Jag tänkte “Vad häftigt att bo på en ö”. Jag hade aldrig varit här, när jag kom hit första gången köpte vi hus.

Alla saker på listan prickades inte av, men tillräckligt många för att familjen skulle flytta hit. –Det fanns en vag bild av vad vi ville göra, som att skapa en plats dit det kom folk. Vi visste att vi ville odla, det var många gårdar som inspirerat oss.

Inget varar för evigt

Till en början flyttade Helena och barnen hit själva. Stefan pendlade mellan Koster och jobbet i Uppsala och Helena arbetade i affären och städade på hotellet. Parallellt startade hon eget och jobbade med landsbygdsutveckling med Hans Arén. –Jag tyckte jättemycket om Koster och att vandra runt här. Det var viktigt att vi lärde känna Hans och Eva (Arén) och fick en skjuts in via dem. När folk förstod att vi skulle stanna blev man indragen mer.

Helena har alltid varit intresserad av samhällsutveckling. Tillsammans med andra Kosterbor och dåvarande Ica-handlare bildade de ett kooperativ och drev odlarföreningen Kosterverk. De fick EU-stöd för att bygga växthuset vid affären som Kosters Trädgårdar sedan köpte. –Så det som vi gör här kan man säga är en konsekvens av den föreningen, säger hon.

Inget varar för evigt. Det var många år sedan Kosterverk var aktiv, och sedan en tid tillbaka är Kosters Trädgårdar till salu.-Jag tror att den här platsen har en egen riktning, en beredskap att utvecklas. För mig handlar det om att bygga en resiliens, en motståndskraft på öarna, inte att tillmötesgå turister. Jag vill jobba för hela ön. Kosters Trädgårdar är en del av ett kapitalistiskt system. Men på senare år har jag tänkt att målgruppen är de som jobbar och praktiserar här.

“Ingen hinner prata med varandra”

Helena förklarar att hon är trött på den klassiska turismen och tror att det finns andra sätt för turisterna att bidra till samhället. Hon hoppas kunna se regenerativ turism, att de som kommer hit hjälper till att bygga upp platsen och bidrar till exempel till workshops och seminarium eller hjälper till med att ta upp potatis. –Det finns en väldig stressfaktor i turistlivet som pågår april till september. Ingen hinner prata med varandra. För mig är förändringen här driven av att jag vill komma åt något annat i livet. Jag vill jobba med det som kommer.

Tillsammans med andra håller Helena på att starta Koster resilience center. Idén är att vara en plats för nya tankar att födas och växa. Tankar som bidrar till ett starkare samhälle på Koster, på flera sätt. –Jag skulle dels vilja stötta utvecklingen av mer matproduktion och kulturen kring maten, och dels samtal, mobilisering och sociokrati (en form av demokratiskt självstyre).

Vill se mer självständigt samhälle

Det är mycket hon hoppas kunna utvecklas på Koster inom en relativt snar framtid. Främst vill hon se en Kosterhavets skola med skolbåt mellan Koster, Tjärnö och Resö.-Jag hoppas att en Kosterförening kan äga skolans slöjdsal och även använda den som rum för forskare och seminarium. Skollokalerna ska inte vara knutna till privata näringsidkare.

Mat och bostadsfrågan är såklart andra delar hon hoppas kan utvecklas. –Jag skulle också vilja ha ökad matsäkerhet på ön, med fröer och jord så vi klarar oss. Helst också energiförsörjning. Sådant som bidrar med ökad trygghet att klara av de förändringar vi står inför. –I framtiden skulle jag också vilja se tillverkning av tiny houses här ute.

Hon pratar om att ta det lugnt och låta saker hända, samtidigt som listan av idéer skulle kunna göras meterlång. Hon skrattar.-Jag vet, jag får jobba med det där lugnet. Jag är väldigt driven av lust. Det jag behöver är frihet och att ta hand om mig själv.

Saknar du något på Koster? –Större mångfald av kultur och klasser. Och plats för samtal där utveckling belyses, att vi kan relatera våra frågor till världens frågor. Vi är ändå världsmedborgare, och Kosterbor.

Angående försäljningen av Kosters Trädgårdar är hon inte stressad. –Vi vill göra en bra generationsväxling. Det kan få ta något år till, vi har inte bråttom.

Tanken om att flytta från ön viftades bort nästan lika fort som den kom. -Jag känner att jag ingår i det här nätet, och Stefan och barnen håller med. Jag är en del av ekosystemet här. Min relation till naturen har växt. Precis som allt som rotar sig och fröar av sig-

HELENA TORGILSMAN

I denna intervjuserie får vi möta Kosterbor och ta del av deras berättelser om Kosteröarna. Näst på tur är Helena Torgilsman, fårbonde på Sydkoster och driver Kosterlamm AB.

Det skramlar om grindarna i fårstallet när jag närmar mig Kosterlamm. Fåren är relativt nyrakade och har sedan dess varit inne i stallet. –På våren känner jag av att det är dags för dem att gå ut, men nu på hösten när de är inne igen är jag gärna här hos dem och gosar, säger Helena Torgilsman.

Det är ömsesidigt, för när hon går in genom grindarna samlas fåren och slåss om hennes uppmärksamhet. Något som de också får gott om.

Helena Torgilsman är uppvuxen i Grästorp med en pappa som var bonde och mamma som tog hand om hemmet och lagade mat åt familjen. Från barnsben har hon fått med sig att jobbet är ens livsstil. Helena var jämt med sin pappa på gården, bland kor grisar och höns.

–Det är säkert det jag har i mig nu; djuren är ens kompisar, man tar hand om dem.

En livsstil kan man inte ta semester från. Det är inte heller något som hon känner ett behov av, snarare ser som en självklarhet.- Vi var aldrig iväg på skidsemester eller åkte utomlands. Det intresserade mig inte heller senare, inte för fem öre.

Hennes mamma var däremot duktig på att göra små dagsutflykter med barnen, som att bada, åka till Liseberg och Skara sommarland, eller shoppa. Hon hade svart bälte i shopping berättar Helena och ler.

Kär på Koster

På gymnasiet läste Helena Konsumtionslinjen. Förstahandsvalet var egentligen Hotell och restaurang, men betygen räckte inte. Istället fick hon lära sig sy och städa och enklare matlagning. –Man blev typ en perfekt hemmafru när man gick den linjen. Fast det vet jag inte om jag blivit, säger hon och skrattar.

Egentligen ville Helena ju laga mat och fick efter gymnasiet in en fot i restaurangbranschen. Hon trivdes väldigt bra, men när hon var 21 följde hon med en kompis på en fest på Koster. Där träffade hon Yngve och trots att hon bott i Grästorp hela sitt liv tvekade hon inte på att flytta hit året efter. –Mamma och pappa tyckte säkert jag var helt knäpp, men jag trivs här. Det är ju jättemysigt.

Genom bland andra Yngves mamma som var brevbärare kom Helena snabbt in i samhället. Första sommaren på Koster körde hon taxibuss. –Det var ett väldigt bra sätt att lära sig hitta på. Jag blev satt i bussen och tillsagd vart jag skulle köra, sen fick jag fråga mig fram.

Nu har hon bott på Ekenäs i drygt 30 år. Hon trivs på Koster och säger att öborna är bra på att engagera sig och göra saker.-Det finns massa evenemang och bra utbud.

Det enda hon saknar är fler barnfamiljer så att skolan kan öppna igen.

Första fåren

Helena känns lika naturlig i stallet som fåren gör, som att hon alltid har varit här. Men det tog några år innan hon blev fårbonde. Hon hann jobba både i köket på lasarettet i Strömstad, i affären på Koster och i restaurangen på Kosters trädgårdar innan hon fick jobb i röjarlaget. Då var de många som på uppdrag av Kosterstiftelsen förberedde inför öppningen av nationalparken.

–Det var jätteroligt, och jag fick vara ute.

Röjarlaget samarbetade även med dåvarande fårfarmaren Kjell Åke Ritzén. Det var första gången som Helena fick jobba med får.

–Jag tyckte de var trevliga och käcka. Jag hängde på de personer som hade kunskap. Kjell Åke var vår mentor. Jag gick kurser också, men jag lär mig nya saker hela tiden.

2009 var hon för första gången med på lamningen. Året därpå började de avveckla verksamheten, men Helena kände sig inte klar.

–Det var så naturligt att det var jag och Sandra som skulle ta över.

I oktober 2011 bildade hon tillsammans med Sandra Lek Kosterlamm. Då låg fårstallet på Kroken på Sydkoster och med i avtalet följde ett hundratal tackor.

–Det var verkligen rätt in i smeten, säger Helena.

Kontoret hade de på ovanvåningen till gympasalen medan nuvarande fårstall ritades och byggdes. Det blev färdigt hösten 2014 och två år senare slutade Sandra.

–Det var inget alternativ att jag skulle sluta då. Jag ville prova att fortsätta driva det, och nu har jag provat i sex år, säger hon och skrattar. Men jag har fått mycket hjälp av nära och kära. Jag skulle jättegärna vilja att vi var två som delade på jobbet här.

Årets höjdpunkt

Någon semester är det inte tal om. Högst ett par nätter borta är vad som är möjligt, och mer behöver hon inte.

–Jag har det i mig, att man ska jobba. Jag tycker det är väldigt roligt också, annars hade det inte gått.

Det är hennes pappas arbetargen som lyser tydligast, men att också se vikten av att planera utflykter har hon fått från sin mamma.

–Jag tycker mycket om musik. I februari ska vi på melodifestivalen, och vi har sett Ola Salo flera gånger. Det är viktigt att komma iväg, en natt räcker, sedan längtar jag hem.

Vissa perioder är det extra mycket att göra, som runt april. Helena letar i bokhyllan och tar fram en bok med färgglada döskallar på. Den har följt med hela tiden, här finns anteckningar från alla lamningar. Hon ler när hon bläddrar igenom den och minns tillbaka.

–Oftast klarar de allt själva, jag passar mest så att inget får ta någon annans lamm. Man har ett adrenalinpåslag som heter duga.

Det är en lång checklista som ska prickas av. När lammet är fött gäller det att se till att det är rent i munnen, vakta så att ingen tacka stjäl någon annans lamm, leta efter eventuell mjölkpropp och se efter så att lammet får i sig råmjölken. Helena ställer sedan i ordning grindar och ger lammet och tackan en egen fålla med mat och vatten.

–Jag springer fram och tillbaka, men det är verkligen jättekul. Men jag blir lite trött i huvudet, är nog inte speciellt trevlig mot slutet av lamningen.

I år tog lamningen för 100 tackor tre veckor, ibland föder 8 tackor samma natt. Helena sover på kontoret under nästan hela perioden.

–Soffan är skön, säger hon och ler mot soffan jag sitter på..

Det är mycket att passa under lammets första dygn. Så mycket att hon ibland glömmer bort att både äta och dricka. Men det märks tydligt att lamningen ändå är en av årets höjdpunkt.

Ny start

När vi träffas i stallet början av november har viloperioden precis börjat. Helena är här några timmar på morgnarna och ger djuren mat, sedan åker hon hem lite mitt på dagen och stickar gärna. Torsdag till lördag stannar hon lite längre och håller butiken öppen och på kvällarna är hon tillbaka i stallet för att ge de tre hästarna mat.

Nu har baggarna precis släppts in i varsin fålla till tackorna. Ett nytt får-år börjar. Trots tröttheten och det tidskrävande arbetet så har Helena aldrig funderat på att sluta. Hon väljer att prioritera jobbet.

–Folk tycker att jag ska följa med ut, men jag har inget behov av det. Detta är ju mitt liv, säger hon.

GORAN LARSSON

“Jag kan absolut inte tänka mig någon annanstans att bo på”

I denna intervjuserie ska vi få möta Kosterbor och ta del av deras berättelser om Kosteröarna. Först ut är Göran Larsson, elfte generationen Kosterbo och med över 40 år i föreningslivet.

“Privat brygga” står det vid sjöboden Larsebo i Långegärde. Göran Larsson skrattar gott åt min nervösa kommentar när jag trotsar skylten som med versaler varnar “LIVSFARLIG”. Bryggan håller och vid gaveln sitter Göran i skuggan med en stor flaska vatten. Han har precis hämtat kräftor på Ekenäs och har en lucka i schemat innan han ska ta första glaset på nya Pacos. Jag bad honom välja plats och det är vid pappans gamla sjöbod i sundet som han trivs bäst. Yngve var räkfiskare och fackligt engagerad.

-Han var på möten i Göteborg i princip varannan helg. Mamma tyckte att det var tjatigt, han behövdes här hemma, men pappa sa ‘Det är ett arbete som ska göras, varför ska någon annan göra det för mig?’. Det fick jag med mig. Lyssna på vad dina fiskarkompisar tycker och för fram det.

Göran är inte fiskare, men nog har han lyssnat på sina kompisar. Tillsammans med andra kosterbor såg han på 70-talet att utvecklingen gick åt fel håll och 1977 bildades Kosters Samhällsförening. Flera andra kustsamhällen följde samma mönster under den perioden, man ville föra fram öbors frågor.

Fram till 1967 tillhörde Koster Tjärnö kommun, men så kom de att tillhöra Strömstads stad och senare Strömstads kommun. Görans pappa var aktiv i lokala frågor. Han var politiskt aktiv utan att tillhöra ett parti.

-Men i Strömstad kommun var han tvungen att välja om han var sosse eller folkpartist. Han hade några vänner i Folkpartiet, så han bestämde sig för det, säger Göran och skrattar. Sakfrågorna var viktigast, och det har jag hängt kvar i, fortsätter han.

Efter tio år i kommunfullmäktige hade Yngve fått nog av det politiska uppdraget, som Göran då ärvde, knappt 30 år gammal.

-Jag var alldeles för ung och hade precis bildat familj. Det var många möten och båtarna gick inte lika ofta, så jag fick sova över i Strömstad och var hemma med första färjan som då var 10.30.

Oväntat yrkesval

Nu, 45 år senare, är det med sorgsen röst som Göran Larsson berättar om sitt sinande samhällsengagemang.

-De senaste fyra, fem åren har det känts jättedeppigt.

Han blir tyst och så lyser ansiktet upp.

-Men det har varit så många positiva bitar på vägen. Små saker, som att Torsten Torstensson ville Koster väl på alla vis och såg till att vi fick byggt bryggan på Nord och även Fiskaregården. Med Hembygdsföreningen fick vi K-märkt Sibirien (där bland annat Hembygdsmuseet ligger idag).

Han berättar om den stigande befolkningskurvan på 80-talet, hur andra förutsättningar på bostadsmarknaden gjorde det möjligt för unga familjer att flytta hit. Han hade då träffat Ingeborg och bildat familj efter en kortare tids utbildning och jobb utanför Koster.

-Jag är faktiskt utbildad bilmekaniker, säger han och skrattar rakt ut. Kan du tänka dig, bilmekaniker?! På Koster!

Efteråt jobbade han som riggare på ett båtvarv på Orust, innan han snart flyttade tillbaks till Koster.

-Jag och Ingeborg köpte Kostergården. Vi hade turen att få lägenhet i Tullhuset, precis sådan tur som man saknar på Koster idag. Det var en slags “väx-upp-lägenheter” där alla som bodde på Koster mellan 60 – 80-talen har bott. Det var mycket enkelt, absolut inget varmvatten.

Göran minns tillbaka på en barndom med enkla förhållanden.

-Det är dyrare att leva idag. Man är mer ekonomiskt utsatt än tidigare för man lever ett annat liv. Huspriserna ökar. Det var bättre förr fastän det var svårt. Det var dåliga förhållanden för fiskare, jag vete tusan hur vi knaprade oss fram.

Föreningslivets guldår

Vid sidan om arbetet på Kostergården jobbade Göran mycket ideellt. Tillsammans med Hans Arén gjorde han skisser över hur mark användes och skulle kunna användas på bästa sätt.

-De första åren var mycket stimulerande, många engagerade sig. Fasen, föreningslivet blomstrade ju. Det var innan datorer och Facebook, nu bryr sig ingen, ingen engagerar sig.

Har vi blivit mer egoistiska?

-Helt rätt ord.

Göran blir tyst, och så kommer det igen:

-Men som tur är finns ljusglimtar.

Han fortsätter varva nostalgi och bitterhet med glädje och stolthet. Han berättar om när skolan inte hade en gymnastiksal.

-Ja men då byggde vi en! Utan att vi hade finansiering. Men det löste sig i efterhand med hjälp av kommunen. Det fanns en personlig relation till kommunen då.

Strömstads kommun nämns många gånger under vårt samtal, både som en lagspelare under 70- och 80-talet, och som ett hinder på senare tid. Men Göran skyller inte allt på kommunen, utan försöker vara konkret.

-Problemet var kanske att det kom olika signaler från Koster. Det efterfrågades någon som har direktkontakt med kommunen för att föra fram öbornas frågor. Då bildades Kosternämnden, år 2000.

Kände sig stolt

Ljusglimtarna regnar tätt och Göran Larsson lyser upp igen.

-Nationalparken är en egen guldhistoria som jag är extra glad över att ha bidragit till.

Han berättar om stort motstånd från Kosterbor när han drev frågan.

-Det var tufft att gå på bryggorna då. Men så fick vi majoritet och surgubbarna kunde sura vidare, säger han.

Under invigningen 2009 satt han med i Kosternämnden och hade äran att hålla tal.

-Klart att man kände stolthet att få det här till stånd, trots att allt inte blev som vi trodde.

Så återkommer Göran återkommer till deppigheten han känt de senaste åren.

-Det har gått utför. Jag kan inte förklara varför mer än att kommunen bitvis varit avogt inställda.

Han reflekterar över föreningslivets utveckling och framtid.

-Det måste till nya sätt att träffas. Jag hoppas att det växer fram något som blir lika effektivt som de gamla föreningarna där vi träffades personligen. Jag saknar engagemanget vi hade i föreningslivet. Nu får man mer eller mindre tvinga folk för att föreningar ska fungera.

Tycker du att det saknas något på Koster?

-En gemensam lokal att ha som utgångpunkt för vad du än sysslar med. Den sociala kontakten saknar jag. Förr under söndagsförmiddagarna mellan 10-12 var hamnarna fulla med gubbar som diskuterade fiske och skvaller. Man delade information och bidrog till ett stärkt samhälle fastän man inte visste om det.

Damerna hade sina träffar i kyrkan eller syföreningar. Syföreningen torsdagsklubben fick ihop pengar till gatubelysningen genom att sälja sina hantverk.

-Sociala träffpunkter är viktigt, man har inte samma intressen idag. Fisket knöt ihop så mycket, säger han.

Vi packar ihop och lämnar sjöboden. Göran frågar om jag hittat min försvunna cykel.

-Jag läste på Facebook att den var borta.

Han som nyss förbannat sidan har alltså ett eget konto? Göran småskrattar.

-Ja, det är roligt att läsa vad som händer här.

Att Göran Larsson känner en tillhörighet till Koster är det trots allt ingen tvekan på.

-Jag kan absolut inte tänka mig någon annanstans att bo på, säger han och kör hem på flakmoppen för att byta om till sin nationalparks-keps och gå på nyinvigningen av Pacos.

MIRIAM ÖHRN

“Jag vill att barn ska få den friheten som jag hade”

I denna intervjuserie ska vi få möta Kosterbor och ta del av deras berättelser om Kosteröarna. Nu har turen kommit till Miriam Öhrn, född och uppvuxen på Koster och nybliven ordförande i Kosternämnden.

Miriam Öhrn står i köket. Det doftar gott av söndagslunch och är välkomnande varmt från kaminen. Huset var hennes farmors sommarstuga som gjorts vinterbonad för Miriam och hennes syskon. Sedan några år har syskonen bytts ut mot sambon Tom och tre katter. Miriam själv har kommit och gått på Koster under många år, men det är här hon har sitt hem. På senare tid har ett engagemang för öns överlevnad och utveckling väckts. Hon vet hur bra det kan bli och minns hur bra det har varit.

Det är världens tryggaste plats att växa upp på. Det är inga dumma gubbar som lurar i buskarna och knappt heller inga bilar.

Som nybliven ordförande för Kosternämnden är en av hennes fokusfrågor starten av en ny Kosterskola. Skolan blev pausad i höstas för att sedan stängas. Det Koster hon växte upp på för 35 år sedan var en mycket mer levande ö. – Det var väldigt aktiva föreningar. I sportklubben var det ett gäng pappor som ordnade aktiviteter hela tiden, vissa saker lever kvar idag, som Kosterrundan. På vintrarna arrangerade de hockey när det var fruset på Gråmyrarna, ett område i skogen som hölls öppet då för att vi var där. Men det är igenvuxet nu. .

Hon menar att naturen speglar samhället. Det var många år sedan någon spelade hockey på Gråmyrarna. Och nu är skolan stängd. När Miriam var liten var det ca 20 barn i skolan som då undervisades från förskoleklass till klass 6. Hon hade flera jämnåriga kompisar på Koster. –Vi var ute hela tiden, fick springa runt i skogen. Jag är ju ett naturbarn, byggde kojor, lekte i grottor och skitade ner mig. Det är en stor grund till mitt samhällsarbete nu, jag vill att barn ska få den friheten som jag hade.

Saknade du inget? –Nej, det kan jag inte säga att jag gjorde. När jag var i tonåren hade vi en lägenhet i Strömstad. Det var en frihet att kunna träffa kompisar och vara där, men jag bodde aldrig där. Jag ville alltid komma hem.

Ett dubbelliv

Trots att hon är hemmakär har Miriam inte stannat på Koster. Tvärtom har hon undvikit olika typer av bindande fasta avtal för att kunna resa iväg när hon känt för det. –Jag såg Koster som min trampolin som jag kunde studsa fram och tillbaka ifrån.

Intresset för andra kulturer och språk har gjort att hon rest och bott utomlands delar av året. I fyra år jobbade hon under vinterhalvåret på ett café på Hawaii och under somrarna på restauranger på Koster. –Jag har alltid känt så himla starka rötter hit som jag inte velat dra upp. Men jag har velat bo på ett ställe en längre tid, inte bara turista där. Det blev ett slags dubbelliv, som två hem.

Tillsammans med en kompis bildade Miriam ett företag som importerade surfkläder från Hawaii och sålde i Sverige. –Det var lärorikt. Jag har alltid varit påhejad av min brorsa att driva eget företag, att vara min egen lyckas smed.

Som Djungelboken på riktigt

Efter några år var hon färdig med Hawaii och stannade även vintrar på Koster och jobbade i serveringen på Pensionat Ekenäs. Hon minns isiga vintrar omkring 2009 när hon bodde tillsammans med sin syster och höll sig inne i stugan. –De körde med godsfärjan dygnet runt för att isen inte skulle lägga sig helt, för att kunna hålla en öppen ränna. Det var väldigt speciellt. Jag minns att från Valfjäll var det vita vidder så långt man såg.

Några år senare åkte hon till Peru tillsammans med en barndomskompis, för att hälsa på en vän från Hawaii. Det slutade med att Miriam reste vidare till norra Peru själv, hittade sitt “andra Hawaii” och började istället pendla hit kommande vintrar.

På distans drev hon företaget som nu bytt från att sälja surfkläder till yogakläder. Snart startade hon ett reseföretag med sin dåvarande pojkvän. De erbjöd paketresor för svenska turister, med fokus på Perus regnskog och berg. Syftet var att erbjuda något annat än den klassiska turismen och ge en möjlighet att komma närmare lokalbefolkningen under de 2-3 veckor som resan varade. Miriam suckar när hon minns tillbaka.-Jag har sett så fantastiska platser, helt otroligt. Favoriten är nog bergsregnskogen i nordcentrala Peru. Det är som Djungelboken fast på riktigt. Jag är nästan rädd för att åka tillbaka nu om allt kanske är borta.

Hon berättar att hon flugit över Sydamerika och bara haft regnskog under sig i sex timmar, tills de plötsligt kom över en gräns där det brann. Skövlingen gör henne tårögd idag, men då tillät hon sig inte känna efter. Men någonstans låg det kanske kvar och gnagde hos det naturbarn hon är.

“Bara att göra”

När hon sålde yogakläder fick hon in en fot i den världen. Miriam hade testat yoga en gång tidigare, men inte fastnat. Men nu var hon nyfiken igen. Hon såg en youtubevideo och tänkte “det här var ju inte så svårt, det kan jag göra”. Så hon satte upp lappar om yogaklass på Koster, det kom massa deltagare och gick jättebra. Efter att endast ha sett en youtubevideo.

Hur vågade du?

–Man måste inte tänka så mycket, det är bara att göra. Wing it, som man säger i USA, säger hon med ett leende som visar att det inte var något svårt alls.

2017 kom hon hem från Peru och satsade på yoga på Koster mer regelbundet, med fokus på lågsäsong. Hon ville att fler skulle upptäcka Kosters höstlugn och vinterro. Men när pandemin startade fick hon ställa in yogaklasserna. Då väcktes något som legat och grott, kanske sedan hon såg regnskogsskövlingen i Peru, kanske sedan hon byggde kojor som liten. Hon ville jobba med naturvård. Systern Frida strandstädade och via henne började Miriam i röjarlaget hösten 2020. –Det jobbet har betytt jättemycket för mig, verkligen. Naturen har alltid varit mitt största intresse, det som varit viktigast. Det föll sig naturligt att börja med det jobbet. Det är så skönt att få jobba med kroppen, och med roliga kollegor.

Sorg och desperation

Kort därefter väcktes ett engagemang för något annat som legat och bubblat hos Miriam, bostadsfrågan på Koster. Hon som vuxit upp med turismen på sommaren och de tomma husen på vintrarna hade fått nog. –Det var som att rullgardinen gick upp. Allt som jag försökt hålla på avstånd under uppväxten kunde inte hållas på avstånd längre. Att växa upp på en plats med väldigt mycket engagemang har gjort att jag har värjt mig för det.

Men nu var hon redo att ta tag i det. Hon skrev en insändare i GP och startade Facebookgruppen Ung kust och landsbygd. Igenkänningsfaktorn var skyhög.-Det var som ett skrik över hela Sverige. Det är häftigt att kunna enas om en sådan sak.

Miriam började läsa på om boplikt, mejlade politiker och anordnade en tankesmedja. –Jag ville väcka en diskussion, samlas och prata. Jag hade inga lösningar.

Hur orkar du?

Miriam suckar.-Dels måste det vara min fruktansvärda nyfikenhet som är ansvarig. Dels en djup sorg och desperation. Man vill leva på en vacker plats men det går inte. Jag har svårt att acceptera att det ska vara omöjligt. Behöver det verkligen vara såhär? Kan man inte göra på ett annat sätt istället?

Spindeln i nätet

Sedan senaste valet är Miriam ny ordförande i Kosternämnden och vill undersöka nya tillvägagångssätt för samhällsutveckling. Miriam tvekade inte att tacka ja. –Det var häftigt att få det förtroendet. Jag tar det inte lättvindigt utan ser det som ett stort åtagande och möjlighet att agera. Men vi måste bort från det här att några driver och andra kan luta sig tillbaka. Jag ser det som allas ansvar, men det är personligt hur mycket man kan och vill engagera sig. Min roll önskar jag är spindeln i nätet.

När vi möts en arbetsdag i skogen har Miriam precis tagit en paus för ett telefonsamtal om skolan. –Det är den absolut viktigaste frågan nu. De minsta och mest oskyldiga får ta smällen och det är ju helt ofattbart, säger hon.

Hon ser att det Koster hon växte upp på är långt ifrån ön som hon bor på idag, men det finns hopp.-Livslågan är nedskruvad på det lägsta, en blå låga som knappt syns. Vi måste skruva upp den. Utan barnfamiljer slocknar den. Det går nog snabbare än man tror. Men jag hoppas det går att vända under en överskådlig framtid.

Vad är det bästa med Koster?

–Den sociala sammanhållningen. Det finns en jädra kraft. Så många har gjort sina delar här ute. Det finns så fantastiska saker som redan pågår som vi kanske tar för givet. Det handlar inte bara om att göra massa nya saker, utan också att ta vara på vad vi har.

SUSANNE DE BARES

“Det blev en trygg och bra lärmiljö”

I denna intervjuserie får vi möta Kosterbor och ta del av deras berättelser om Kosteröarna. Nu har turen kommit till Susanne de Barès, inflyttad Kosterbo som jobbade som lärare fram till stängningen av Koster skola, numera lärare i Strömstad.

Susanne de Barès öppnar pigg och glad dörren till sin lägenhet på Nordkoster. Det är söndagsförmiddag och hon har unnat sig en sen frukost. I vanliga fall stiger hon upp klockan fem på morgonen för att hinna med tidigaste Kosterbåten till Strömstad. Det är de nya vardagsrutinerna sedan Koster skola pausades inför hösten 2022 och Susanne fick nytt jobb som lärare i Strömstad.

– Det är lite mer att förhålla sig till när man pendlar, men det är verkligen värt att få

komma ut hit när jag är ledig.

“Måste inte ha någon att hålla i handen”

Susanne är uppvuxen i Lindome i Mölndals kommun, men tillbringade en del somrar i farmoderns hus i Sannäs i Tanums kommun. Som vuxen bodde hon i Sigtuna i nästan 30 år. Längtan till västkusten och närheten till havet smög sig på för några år sedan.

– Tre år innan jag flyttade hit var jag på sälsafari till Ursholmen och guiden berättade att det

fanns en skola på Koster. Jag tänkte ”där skulle man jobba”. När jag senare såg en

annons om ledig tjänst var jag tvungen att söka.

”Platsen i mitt hjärta”

Att Susanne skulle utbilda sig till lärare var det ingen större tvekan om. Efter studier på Göteborgs universitet flyttade den nyexaminerade läraren Susanne till Stockholmstrakten där hon blev kvar i nästan 30 år.

Hon jobbade främst i f-3 klass och undervisade i alla ämnen utom slöjd. Till slut blev längtan till västkusten för stor.

– Jag visste inte var jag ville bo, men någonstans mellan Varberg och Strömstad. Fastän jag är uppvuxen strax söder om Göteborg är Bohuslän platsen i mitt hjärta.

Susanne såg den lediga tjänsten på Koster skola och fyra veckor senare flyttade hon hit.

– Jag hade inte tänkt flytta så snabbt, men allt kändes väldigt rätt, säger hon.

Hon var beredd på att pendla från Strömstad till en början, men det behövdes aldrig. Hennes

framtida kollega Bisse hade spridit informationen om att en ny lärare var på gång till skolan, och Susanne fick en lägenhet på Västrabo på Nordkoster.

– Det är ett väldigt bra boende och en välkomnande plats att bo på, särskilt när man kommer som ny.

I huset sker det ibland aktiviteter som man kan delta i om man vill, till exempel bjuds det ibland på fika, och några löser Melodikrysset tillsammans.

En integrerad skola

Fastän Susanne bara hade varit på Koster ett par gånger innan hon flyttade hit trivdes hon snabbt.

– Det är ett öppet och välkomnande samhälle att komma till.

Arbetsplatsen som Susanne kom ifrån är förvisso också en skola, men Sigtunas största f-6 skola med 150 elever endast i f-1 klass. På Koster möttes hon av en f-3 skola som då hade sju elever.

– Det var en jättestor skillnad på många sätt, men det var roligt och var en ny utmaning. Här

var det istället mer planering innan och mindre efterarbete med så få elever.

Färre elever gjorde flexibiliteten större och skolan samarbetade med stora delar av Koster.

– Vi rörde oss ute och var en del av samhället på ett tydligare sätt än på en stor skola. Vi kunde också göra utflykter ibland bara för att det är mysigt, eller åka och städa en strand.

Trygg skolmiljö

Hon ser flera fördelar med en liten skola.

– Jag tror det är väldigt bra för barnen. Visst, det är ett mindre utbud av jämnåriga kompisar,

men de lär sig att ta hand om varandra på ett väldigt bra sätt. Det blev en trygg och bra lärmiljö för de yngsta.

Två år efter att Susanne flyttade hit stängde Koster skola. På ett personligt plan tycker hon att det hade varit roligt att få fortsätta utveckla de arbetsmetoder som hon byggt upp för undervisning på en liten skola.

-Det är ju inte mig som lärare det är mest synd om, men det är tråkigt för Koster som

samhälle och för de barn och familjer som bor här.

Stora möjligheter för den lilla skolan

Förutom skolan kan Susanne inte komma på något som saknas på Koster. Här finns allt som hon behöver, och de få gånger hon behöver besöka andra affärer har hon inga problem med att ta sig till fastlandet.

– Restauranger finns det och annars gillar jag att vara ute i naturen. Jag köpte en kajak när jag flyttade ut hit. Jag hade inte paddlat på 30 år och hade en dröm att ta upp det när jag flyttade hit.

Vi går ner mot dörren, men stannar till i det gemensamma köket där några av

grannarna samlats. En lagar mat, några sitter och pratar. På köksön ligger Susannes gamla julpussel framme för grannarna att lösa tillsammans när man har lust. Just nu stannar hon inte vid pusslet utan ska ut på promenad i det fina vintervädret. Imorgon ringer klockan vid fem och hon tar första Kosterbåten till skolan i Strömstad. Men Susanne hoppas att Koster skola snart ska öppna igen.-Det är så viktigt för ett levande åretruntsamhälle. Det är viktigt för de familjer med barn som vill leva och jobba här ute. Den lilla skolan har verkligen stora möjligheter för lärande och att vara en aktiv del av samhället.